Du gav mig din morgon, du gav mig min dag

Mossa, mossa på er alla människobarn
Skrivet fredag 7 augusti 2026 Publicerat: 8 augusti 2026
Valutakursen denna fredag: 100 Thb 28,73 kr. För en vecka sedan: 28,57 kr.

Livet rullar vidare, och det gör även mina betraktelser här på bloggen. Ett nytt inlägg är just nu på väg att se dagens ljus. Jag bär fortfarande med mig orden från min sista dag på arbetsplatsen: ”Lova att du hör av dig ofta.” De orden blev på många sätt starten på mitt bloggande.

Varje vecka blir ett litet nedslag i livet. En kort stund i tiden, egentligen bara en liten grisblink i jämförelse med universums långa historia, men ändå fylld av möten, tankar och minnen. Hur ser då veckans grisblink ut? Det återstår att se. Nu börjar jag i alla fall att skriva på veckans blogginlägg.

Alla bilder på sidan är klickbara för större storlek.

SAMUT SAKHON WEATHER

Lugna gatan

Söndagar känns som veckans lugnaste dag på vår gata. I alla fall trafikmässigt. Vilket är 100 % okej. 360-bilden är från förra söndagen, klockan var 13:00. Nyss hade en ambulans med tut-tut och blinkande lampor farit förbi i full Formel 1-fart. Just i det ögonblick som jag tog bilden började det försiktigt smådugga lite. Men det upphörde lika fort som det kom.
Under det röda plåttaket har vi den berömda shopen. Där städade Ploen för fullt. Om hon inte satt i något telefonsamtal förstås. Man måste ju hålla koll på flocken (släkt och vänner) och att allt är bra med dem där de befinner sig. Det kan tjattras rätt bra kan jag lova er.

Lågsäsong

Thailand och många av landets turistorter går nu in en lågsäsong fram till oktober. Det beror till största del på monsunregnen. Men även faktorer som skolterminer och semestrar i västvärlden spelar in på varför turistströmmarna minskar. Färre turister ger billigare priser. Det sistnämnda kan man dra nytta av här som boende om man är ute och reser.

Börjar väl lätta lite under oktober månad för att sedan i november vara riktigt hyggligt på G igen. Dock som alltid finns det undantag. Öarna i Thailändska golfen som Koh Samui, Koh Phangan och Koh Tao har en lite förskjuten regnperiod. Där brukar det faktiskt vara som regnigast under just oktober och november. 

Många strängar på sin lyra

Ibland får frisörskan andra uppdrag än att fixa frisyrer och sminka kunder. Hon uppträder emellanåt med thailändska danser. Det är inte direkt rock’n’roll, eller så kanske det är just thailändsk rock’n’roll.

Jisses

På väg nerför trappen en morgon får jag se något underligt. En gecko som har dött mitt på väggen, när den var på väg någonstans. Och där hängde den nu. Vad som har hänt kommer man aldrig att få reda på. Men att den inte har ramlat ner kan man ju fundera över. Kanske är det geckons fantastiska fötter som håller den kvar. De fungerar lite som ett avancerat kardborresystem och gör att den kan klättra på väggar och till och med tak.

Ploen, vad säger du om att…

Det är först när man väntar på något viktigt som man inser hur opraktiskt det är att inte ha en riktig brevlåda. Förra veckan var jag hemifrån i kanske tjugo minuter. Just då kom brevbäraren med ett brev som krävde att någon var hemma. Jag var ensam i huset, så det blev ingen leverans. Nu har brevet gått tillbaka och jag hoppas att posten gör ett nytt försök. Jag kan tack och lov följa det via en app.
Vi har egentligen ingen brevlåda. Det enda som finns är en liten plastlåda på gallergrinden där de lägger räkningarna för el och vatten. Den fungerar utmärkt för små papperslappar, men inte för större försändelser.

Tror nog det är dags att ordna en riktig brevlåda. Inte bara för det här brevet, utan för att se framåt också. För även om det mesta numera är digitalt dyker det fortfarande upp vanliga brev ibland. Är man då inte hemma så är man lite torsk. Vid större paketförsändelser ringer de oftast innan för att kolla om någon är hemma. Om inte, kan man be dem lämna paketet till mitt matställe på andra sidan gatan. Får ta ett snack med Ploen hur hon ser på saken gällande en brevlåda.

Halvvägs?

Känns som jag bara kommit halvvägs på veckans blogginlägg. Vill inte heller stryka något. Men för att klara av resten måste jag fylla på kaffekoppen. Törs inte säga vilken gång i ordningen jag fyller på sedan frukosten.  

Att samla meriter?

Jag brukar skoja om att man ska samla meriter här i livet. Tisdagens merit blev kanske inte den största, men den kändes faktiskt rätt bra. Jag gick ner till butiken på hörnet för att köpa lite dricka. Framför mig stod en kvinna och räknade småmynt för att få ihop till sina varor. Expediten tog samtidigt mina burkar, jag betalade och fick växel tillbaka.

Av någon anledning gjorde jag något som jag inte kan minnas att jag gjort tidigare. Jag tog helt enkelt sedeln och mynten jag fått tillbaka och stoppade ner dem i kvinnans lilla börs. Både expediten och kvinnan började skratta lite, och kvinnan tackade flera gånger. Vet inte om pengarna gjorde någon större skillnad, men för mig gjorde ögonblicket det.

Man behöver inte alltid göra stora saker för att känna att man gjort något bra. Ibland räcker det med några mynt, ett leende och känslan av att man gick därifrån lite rikare än när man kom.

Jag har ingen aning om hur hennes liv ser ut. Jag hoppas bara att jag inte gjorde henne generad. Min tanke var bara att göra något litet som kanske kunde göra hennes dag lite bättre. Om inte – må Buddha förlåta mig.

Hämnden är ljuv

Det är väl bara en tidsfråga innan någon tror att det står en sällsynt röd blomma mitt i buskaget. Att det egentligen är en brandpost är snart inte lika självklart. Naturen är väl fortfarande sur för att den måste ge utrymme för en brandpost.  

Precis som med skosnören

Det är som när man har som mest bråttom iväg, och ett skosnöre går sönder. Detsamma kan man säga om matlagning här. Stod och fixade till en sats gräddstuvad pytt i panna, när gasolen tog slut. Tur att Ploen var hemma så hon fick ringa efter ny tub. Jag tycker att det gått kortare tid mellan gasolbytena den här gången, men å andra sidan har vi väl använt gasolen mer varje dag.

Ett sista farväl i gränden

Det blev tack och lov inte en så jobbig begravning förra fredagen. Mycket tack vare att alla människor som var där, vilket inte var få, på något sätt spred en osynlig positiv glädje. Visst fanns där några som grät öppet, men ändå fanns det samtidigt en känsla av värme och gemenskap.

Jag kom dit och möttes av en av sönerna, han som jag tidigare fått brandkårsoverallen och kepsen av. Det kändes fint att få hälsa på honom igen under de här omständigheterna. Vi stod där en stund innan ceremonin började och jag fick verkligen känslan av att jag var välkommen.

Begravningen var lite annorlunda mot de jag varit på tidigare i Thailand. Vid flera andra tillfällen har jag varit med om att munkar suttit och mässat och att själva kremeringen skett senare. Den här gången var allt samlat till en och samma dag.

Efter en kort stund med munkarna började själva avskedet. Alla gick fram i en lång kö, tog en tygblomma och lade den vid kistan medan man fick ta sitt sista farväl. Det var som sagt var många människor som ville visa sin respekt. Efteråt fick alla en ny 20-bahtsedel och en liten gåva från familjen, något som är vanligt vid thailändska begravningar.

När alla hade tagit farväl lyftes kistan ner och placerades på en vagn. Kistan skulle nu föras till krematoriet en bit bort från tempelplatsen. De närmaste anhöriga gick först och bakom följde vi andra. Ett snöre från kistan hölls av munkarna under processionen, en symbolisk länk under ceremonin. 

Vid krematoriet gick vi tre varv runt byggnaden innan kistan blev placerade för ett sista avsked. Det var en stund som jag nog aldrig kommer att glömma. När locket öppnades fick vi som ville gå fram och ta ett sista farväl. Jag stod där en stund och såg henne ligga där, lugn och fridfull.

Efteråt började själva kremeringen. När röken började stiga från skorstenen tog jag min sista bild från dagen. Kanske låter det konstigt, men den bilden kändes rätt. Inte som ett slut, utan mer som en symbol för att hennes resa hade gått vidare.

Något som också slog mig var all vänlighet jag mötte under dagen. Många människor kom fram och hälsade. Några kände igen mig från gränden, andra visste kanske bara att jag var där för hennes skull. Men jag kände mig verkligen väl mottagen.

Och det kanske är det som kommer att stanna kvar mest hos mig. Inte själva sorgen, utan alla leenden, alla vänliga blickar och känslan av att en liten gränd någonstans i Thailand kunde förena människor kring en kvinna som betydde mycket för många.

För mig kommer hon alltid att vara kvinnan som satt där på morgonen och alltid log när jag kom gående. Nu är stolen tom, men minnena finns tack och lov kvar.

Några bilder från dagen. Jag tog inte så många, utan försökte vara närvarande i stunden. Men de här bilderna får ändå berätta lite av historien från hennes sista färd.

Tack för alla morgnar, alla leenden och alla små samtal. Gränden blir sig aldrig lik igen, men jag har lovat mig själv att gå genom den med ett leende, till hennes ära. Att möta människorna där med samma leende som hon alltid mötte mig med.

Till minne och välsignelse

Sedeln som jag skrev om tidigare, kräver kanske en liten förklaring. Den guldiga etiketten är fäst med en röd tråd och bär den avlidnes namn, Khun Mana Kampanthong samt datumet för ceremonin.

I Thailand har den röda tråden en fin symbolik – den står för skydd, välsignelse och en osynlig länk mellan människor. Pengen i sig fungerar som en lycko- och minnespeng (Kwan Thuang).

Många väljer att aldrig handla för en sådan här sedel, utan sparar den istället i plånboken som en talisman och ett fint minne att bära med sig i vardagen.

Nästa vecka firar vi mors dag

Den 12 augusti firas mors dag i Thailand. Till skillnad från hur vi har det i Sverige är dagen starkt knuten till drottning Sirikits födelsedag, hon har ju under alla år setts som en symbolisk mor för hela landet. Därför blir årets firande lite annorlunda och speciellt, då det är den första mors dag sedan hon gick bort. Men vi lär garanterat gå ut och äta lite god mat på något trevligt ställe.

När den här tiden på året närmar sig går det nästan inte att missa allt det blåa. I Thailand har varje veckodag* sin egen specifika färg, och eftersom drottning Sirikit föddes på en fredag är det just ljusblått som gäller. Det är anledningen till att man ser folk klä sig i blått, att byggnader pyntas med blå dekorationer och att porträtt av drottningen dyker upp lite överallt. 

*Söndag – röd   Måndag – gul   Tisdag – rosa   Onsdag – grön
Torsdag – orange   Fredag – ljusblå   Lördag – lila

Det hittade hit i alla fall

Hade precis gjort klart veckans blogginlägg när posten dyker upp. 

Tidigast den 23 augusti kan man börja rösta på ambassaden i Bangkok. Får boka in ett par dagar i slutet av månaden.

Till sist

Den här helgen tror jag ska försöka undvika att titta på trav och fotboll. Förra helgens begivenheter gick fullständigt åt skogen. Lugnast så, både för mig och min omgivning (småler) om jag avstår. En bra bok kan jag väl knappast misslyckas med, eller? Må så grankott allihop, och ha en trevlig helg.

“You can’t wait until life isn’t hard anymore before you decide to be happy”