Min nya kompis

Mossa, mossa på er alla människobarn
Skrivet fredag 30 januari 2026 Publicerat: 31 januari 2026
Valutakursen denna fredag: 100 Thb 28,18 kr. För en vecka sedan: 28,95 kr.

Svårt att sluta när man väl satt igång. Tillsammans med en god vän på nätet har jag nu piffat till bloggen en del. Märkte ni någon skillnad redan i förra veckans blogginlägg? Där det går, så har bilderna fått lite rundare hörn.

Vill testa och se om det faller mig och er i smaken. Blir lite mjukare på något sätt. En annan stor förändring som kommer med detta blogginlägg, kan ni läsa om alldeles strax. Om ni inte redan upptäckt den. Sedan finns det ytterligare något på lager som jag kanske släpper på framöver.
Svisch sa det bara. Jisses vad snabbt januari månad drog förbi. I alla fall känns det så för mig. Korta februari är vad som nu väntar härnäst. Och nuvarande vecka som snart är slut, hur har den varit?  

Alla bilder på sidan är klickbara för större storlek.

SAMUT SAKHON WEATHER

Morgonpromenaden denna fredag

Nästan hemma från promenaden möttes jag av en enorm vattenpöl på vägen. Det var omöjligt att ta sig förbi med skorna på, så det blev till att vada igenom barfota. Det var första gången det har hänt. På andra sidan bron, mot stora vägen, är det ofta översvämningar. På något sätt hittar vattnet upp till vägen när det är högvatten i floden bredvid.  

Vilken skillnad det blev

Nu har jag äntligen fått bort den svarta rektangeln i sidhuvudet. På mobilen täckte den tidigare nästan hela bilden, men med lite specialkod har vi (min vän på nätet) lyckats trolla bort den. Dessutom fick jag ’EN RÖST I NATTEN’ på en enda rad. Har även laddat upp fler nya sidhuvuden som visas slumpmässigt när man går in på sidan.

Alla sätt är bra utom de dåliga

Där sitter vi på restaurangen utefter floden och vad dyker då upp? Det här skedde förra måndagen då Urban med sällskap hälsade på. Tror ingen av oss hade sett någon liknande innan. Smidigt tog den sig fram med hjälp av skopan.

Nostalgihörnan

Långt ifrån Thailand, men värt att få visa upp. En före detta arbetskamrat har kommit på en alldeles “lysande” idé. Han har köpt på sig gamla telefoner. Eller kanske fått. Vad han gör med dem kan man fundera på. Svaret har jag dolt och jag låter lösningen tala för sig själv.

Man lever lite farligt

Mina morgonpromenader är som ljuv musik för mig, men jag står inte alltid högt i kurs hos alla motordrivna trafikanter. Jag går så långt ut på vägkanten det bara går. Jag håller mig på höger sida för att möta trafiken, medan thailändare gärna går på vänster sida.

När det kommer en bil eller motorcykel försöker jag ta ytterligare ett steg ut från vägen om utrymme finns. Jag har märkt att vissa inte direkt väjer för en promenerande farang. De allra flesta gör det, men så finns det de där som verkar vilja köra så nära mig som möjligt. Det gäller verkligen att vara uppmärksam hela tiden.

Värst är högerkurvorna för min del. Smal väg, kurvor som är nästan 90 grader och växtlighet som skymmer. En bil kör då av naturliga skäl så nära vägkanten den kan, eftersom filen är smal, och så kommer jag där gående. Det är tur att man hör bilarna i förväg så att man hinner ta det där extrasteget åt sidan.

Och den långa ludna svansen

Precis som förra året, fick vi besök av en ekorre. Kände väl av att det var mango på väg. Såg den förra lördagen kila omkring i mangoträdet. Gillrade fällan med banan som den gillar, och pang, 45 minuter senare var den infångad. Iväg med den så långt bort som möjligt, där den återfick friheten.  

Min nya kompis

Förra söndagen blev jag med en sprillans ny elmoped. Nu glider jag tyst fram på vägen mot människobyn. Visst, det är en billig historia, men den duger gott för småturer i trakten. Trivs vi inte ihop är det ju bara att sälja den. Självklart kommer jag fortsätta använda cykeln, men lite ombyte förnöjer verkligen. Måste försöka hitta en bra hjälm nu också. Hjälmar ska jag väl kanske ha skrivit. Då har vi rätat ut de oskarpa bilderna jag hade i påannonsen för veckans blogginlägg. 

Mer än bara en filmkuliss

Det är något visst med att stå vid bron över floden Kwai. Trots att jag har varit här flera gånger tidigare, lämnar platsen mig aldrig oberörd. För den som bara har sett storfilmen från 1957 finns det några saker som ger ett helt nytt djup åt besöket:
Det man ser idag är en blandning av gammalt och nytt. De vackra, böjda stålvalven är original från 1943. De raka sektionerna i mitten sattes dit efter kriget för att ersätta de delar som bombats sönder, och fundamenten har förstärkts i modern tid för att bära dagens trafik. Bron är typ ett levande bevis på hur man försökt laga det som en gång slogs i spillror.

Hollywood-bron var en träkonstruktion som byggdes (och sprängdes) på Sri Lanka. Den riktiga bron i Kanchanaburi var en betydligt mer massivare konstruktion i stål och betong.

Bron är bara en del av den 415 km långa Burma Railway, “Dödens järnväg”. Det är svårt att greppa siffrorna, men ungefär 100 000 civila och 12 000 allierade krigsfångar dog under bygget av järnvägen. Det sägs att det är en man för varje slipers (järnvägssyll) längs hela sträckan.
Att åka från Bangkok till bron med tåget, är något jag hoppas kunna göra inom en snar framtid. Det är en mycket vacker och mäktig resa av det jag sett på nätet.

Bara en kort bit från bron ligger krigskyrkogården, Kanchanaburi War Cemetery. Här vilar nästan 7 000 allierade soldater. Att gå mellan de tusentals gravarna och läsa namnen och åldrarna på de unga männen gör att historien kommer obehagligt nära. Det är en tyst och vacker plats som påminner om det högsta priset man kan betala. Första gången jag var där var en känslomässig berg- och dalbana. Omöjlig att sätta ord på.

Brutal verklighet

Fyra minuter och fyrtio sekunder med tåg från den gamla stationen i Bangkok, Hua Lamphong, passerar man detta område. Bostäder precis utefter järnvägen. Det är en märklig, nästan obehaglig känsla att sitta i en tågvagn och passera så nära någons “bostad”. Så här är det på många platser, tyvärr.

Järnvägsområden ägs ofta av staten. Eftersom marken inte är privatägd, är det lättare för papperslösa eller extremt fattiga familjer, att sätta upp tillfälliga skjul där utan att bli bortkörda direkt av en privat hyresvärd. Dessa “slums” eller informal settlements, fungerar ofta som små samhällen där man hjälper varandra att överleva. Det sociala nätverket är starkt. Strax passerar tåget Bangkoks glittrande skyskrapor, lyxiga köpcentrum och femstjärniga hotell. Kontrasterna är brutala.

Trädgårdsnytt 

Klasar av mango hänger både här och där. De växer så det knakar i stam och grenar. Nu får vi kämpa på med att försöka behålla så mycket mango som möjligt. Ekorrar är icke välkomna denna period. Ej heller alltför kraftig blåst. På banansidan är det däremot tomt. Men tillväxten på nya bananstockar ser god ut. Någon enstaka padda har jag träffat på. Får se framöver om det blir lapp på luckan, när de anländer och vill bo i våra ihåliga cementstenar. 

Innan vi går vidare

Skulle tro att det var en del som scrollade tillbaka upp, för att kika om den svarta rutan var borta i bildhuvudet efter att ha läst om det. Det är fascinerande hur snabbt vi vänjer oss. Den där svarta rutan har suttit där så länge att den nästan blivit osynlig, därför är det lätt att missa när den väl försvinner.

Lite djurinformation på det

Däng, min vän hunden 2.0, har parkerat utanför huset hos vår gemensamma vän. Det är hon som också ser efter gatans hundar, och Däng i synnerhet; hon blir mättad av oss båda och vet precis vilka dörrar hon ska gå till. Precis innan bilden togs var jag på väg ut för att avbryta ett kattbråk, men grannen hann före och kylde ner stämningen med en skål vatten. Kvar satt grannkatten, genomblöt och djupt förundrad över vad som nyss hade hänt.
Inga varaner i sikte. Lite synd kan jag tycka. Gillar dessa dinosaurieliknande bjässar. Blir att åka till Bangkok och Lumphini park, om man vill beskåda de riktigt stora varelserna. 

Årets stora marknadsfest

I dagarna tre med start idag fredag, är det marknadsparty i människobyn. Vi drog ner en sväng igår torsdag innan allvaret drar igång på fullt allvar. Alla försäljare var inte på plats, så ej heller alla besökare. Vi kunde vandra omkring utan att behöva trängas. Vilket är riktigt skönt. Fick det jag ville ha, lite käk, kakor till kaffet och på det toppade jag det hela  med en ryggkliare. Kan klia infernaliskt på ryggen i stort sett varje dag. Vi har en ryggkliare i sovrummet, men nu slipper man släpa ner den varje morgon. Vet inte varför det kliar. Vet att när jag bodde i Granlo, så var jag på vårdcentralen för att få ryggen undersökt. Men de fann ingenting trots att det tog vävnadsprover från ryggen. Ja ja, nog om ryggen nu.
Får se om Ploen vill återvända någon av marknadskvällarna. Själv stannar jag hemma. Det räcker gott med gårdagens ryggkliare och lugna promenad för min del. Marknaden får festa vidare utan mig, men trevligt är det.

Till sist

Det har blivit en del sittande vid datorn den här veckan. Jag ville uppdatera ett bildtillägg, men det ställer bara till det för mig. Det förstör tidigare bilder som jag lagt in, inställningar som försvinner och så vidare. Uppgraderingen såg bra ut i början, men det visade sig enbart vara en hägring. Tur att man har en kopia på hela bloggen. Tyvärr gick jag som förlorare ur den här striden, vilket skaparna av tillägget har fått veta. Grrr.

Jag har sett och läst att det hänt saker i kommunhuset hemmavid. Det ska bli intressant att se vad den utredningen leder fram till, plus vilka eventuella konsekvenser det kommer att få. Tur man är fysiskt långt ifrån händelsernas centrum.

Nu efter jag är klar med veckans blogginlägg, ska jag ta mig en ljudlös tur runt om våra omgivningar. Rulla fram i måttlig hastighet och bara njuta. Blir enbart småvägar så man slipper alltför mycket trafik. Tänk om man skulle få soppator…jag menar eltorsk? Då står man där. En powerbank lär inte göra mycket nytta i ett sådant läge.

Power får man hoppas veckans hästar har. I alla fall de som finns på vår andelskupong. Skulle sitta mumma med en riktig fullträff. Må så grankott allihop, och trevlig helg.

“You can’t wait until life isn’t hard anymore before you decide to be happy”
Jane Marczewski    Mzansi Youth Choir’s Emotional Tribute